Det jobblösa samhället

Sverige avindustrialiseras rapporterar Sveriges radio. Drygt 160 tusen industrijobb ska ha försvunnit sen millennieskiftet. En del läggs ned medan andra flyttar utomlands rapporteras det. Vi borde vara nöjda, färre jobb - mindre stress.

Enligt IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe är en av anledningarna till avindustrialiseringen att det investeras för lite i Svensk industri. Hur det skulle hindra anställningsflykten från en bransch där investeringarna som trots allt gjorts de senaste decennierna till största delen satsats på att robotisera, datorisera och effektivisera för att få bort kostnadstunga människor framkommer inte.
Det är människor av kött och blod som har kommit ifrån sina tunga lyft, de monotona arbetsuppgifterna och förhoppningsvis kan njuta av ålderdomen utan att behöva lida av artros orsakad av snedbelastning från det krävande industrigolvet. Metallbasen borde vara nöjd att deras medlemmar slipper slita hund i framtiden. Att en datoriserad robot istället kan göra samma arbete som tjugo manshänder klarade.

 

Borde vara nöjd

Samma metallbas, som förövrigt tjänar som två och en halv arbetare, borde vara nöjd med att arbetarna slipper stressen och istället se det som ren och skär lycka att det nu finns en robot som kan göra det nödvändiga arbetet. Så att hans avpolletterade medlemmar istället kan ägna sig åt mer mänskliga saker än att knega på ett stålverk. Till exempel kanske några av de här 160 000 före detta arbetare har ett barnbarn som skulle bli glad över en närvarande morfar eller en småbarnsmamma som får mer tid över för sitt stora körintresse eller varför inte amatörskådespelaren som när en dröm om att nån gång skriva ett eget manus och nu får tid till det.
Borde inte metallbasen vara nöjd över om hans medlemmar får mer fri tid till att göra vad de vill. För att deras arbete har ersatts av något som inte har mänskliga värden, något som mår lika bra efter tio timmars arbete och inte är en kulturell och social varelse till skillnad mot de före detta industriarbetarna.

Betala själv

Samtidigt läser jag om datacenter som byggs i Luleå och övriga delar av norra Norden. Det är en ny industri som växer fram med moderna anläggningar som dessutom kräver minimalt med anställda.
Och det är inte bara jättelika serverhallar i norr som bidrar till omläggningen av samhället från anställda människor på en industri till ett samhälle där robotar och datorer gör det som en gång i tiden behövdes människor för att utföra. Fler och fler skaffar sig en robotdammsugare, robotgräsklippare eller handlar mat där betalningen sköts utan att det krävs något butiksbiträde. I en relativt nära framtid har vi med all säkerhet förarlösa fordon som transporterar både oss och våra varor som vi mest troligt handlat genom nätet. Det kan vara en förarlös drönare som levererar din pizza eller det förarlösa tåget som tar dig från Stockholm till Göteborg
Fler och fler arbeten som försvinner ersätts aldrig och istället för som metallbasen vara konfunderad över det borde vi alla glädjas över den tekniska utvecklingen som gör att en maskin kan tillverka det vi behöver eller en robot som utför tjänsten vi vill ha.

Ny skattebas

Precis som industrin i full fart håller på att växla över till nya näringar så borde förstås skattebasen hänga med i den snabba giren. Vill vi ha kvar vår välfärd som bygger på skatt så måste givetvis skatteunderlaget vara något annat än en lönearbetare då de försvinner i allt snabbare takt. Till exempel så förbrukar Facebooks serverhall utanför Luleå lika mycket energi som en mindre stad i Sverige men sysselsätter max 35 personer. Där skulle en energiskatt givetvis vara mer effektiv än en beskattning på arbetaren. Företag som håller på med finansiella tjänster skulle kunna ha en transaktionsskatt där varje transaktion som datorn genomför genererar nån skattekrona. Där vi tidigare tillverkade en bil med en beskattad manshand skulle det kunna finnas en produktionsskatt per robotproducerad enhet. En skatt som i alla tre exemplen givetvis skulle gå till vår gemensamma välfärd men även täcka en medborgarlön, basinkomst eller vad man vill kalla det.

Tre timmar per dag

Det är kanske en utopi och tro att alla arbeten skulle försvinna men om vi redan nu började dela upp arbetena som finns mellan oss tror jag samhället skulle fungera bättre och bli än mer mänskligt. Det kan nog exempelvis finnas skäl att ha en mänsklig värmande hand inom vissa områden för vad vore en sjuksäng utan en omtänksam sjuksköterska eller en skolbänk utan en förstående lärare. Men dock tror jag det finns jobb som samhället skulle klara sig utan. Jag har exempelvis själv förflyttat djupfrysta sockrade munkar från en punkt till en annan idag. Ett sådant arbete är inget som samhället har ett behov av. Ett annat tveksamt nödvändigt men dock mer prestigefullt arbete, är att flytta runt alla våra gemensamma pensionspengar, mellan mer eller mindre etiskt försvarbara företag, för att de ska alstra så mycket kapital som möjligt.
Dessa inte till nöd tvungna arbeten tillsammans med alla bortrationaliserade industriarbeten skulle möjligtvis ge oss en arbetsmarknad där det egentligen inte behövdes mer än tre timmars arbetsdag.
Detta är något som författaren och journalisten John Langdon-Davies siade om redan 1936 i boken A short history of the future. Fast med skillnaden att tre timmars arbetsdag skulle inträffa redan på 1960-talet. Ämnet är också något som vetenskapsjournalisten Lasse Berg skildrar i tre böcker Hur människan historiskt har arbetat ungefär tre timmar om dagen när vi vandrade runt på slätterna i Afrika. Det är endast en kort stund av människans historia som vi har arbetat så mycket som vi gör nu. Den mesta av tiden i människans tidevarv gick istället åt till social samkväm skriver Lasse Berg i bland annat boken: Skymningssång i Kalahari - Hur människan bytte tillvaro.